För två och en halv månad sen stod vi där och sjöng på trappan. Ödets ironi att man då firade sin "frihet" medan man imorgon börjar första dagen på en fyraårig utbildning. Även om jag borde känna förväntan känner jag just nu endast rädsla och ängslan.

Sommaren är slut och skolan börjar, precis som det har sett ut de närmsta tolv åren men ändå är det så annorlunda denna gång eftersom nu ska man vara vuxen... Jag trodde på min artonårsdag att man skulle känna något speciellt att man automatiskt skulle få visdom och bli ansvarsfull, men sanningen är den att jag känner mig precis som när jag var femton och skulle börja på bäckäng. Då hade jag Kicki vid min sida när jag började och nu Muffin men ändå känns det så jäkla skrämmande. Inte själva utbildningen, utan tänk om jag inte får träffa SP07M igen, i vilket fall kommer det inte vara som förr. Kan inte förstå att jag aldrig mer kommer att ha en lektion tillsammans med dem igen eller att de inte är de jag kommer träffa imorgon. Den ökända stökiga klassen som blev den mest fantastiska är nu ett minne blott. Kanske kommer inte alla att vara samlade förrän om elva år då vi alla är vuxna (på riktigt, har barn och hus m.m:S:S). Kan i vilket fall säga att gymnasietiden helt klart har varit den bästa änsålänge och det har till stor del varit tack vare SP07M :)

Så där ville skriva av mig lite, det var väldigt längesen jag uppdaterade och inte ens min bättre hälft har uppdaterat på ett tag så kände att det var dags även om det blev ett emotionellt inlägg:D. Vill inte lova för mycket men det var längesen jag kände ett sådant sug efter att blogga så förhoppningsvis kommer det bli mer av det framöver.

-S